LIDKÖPING

 

 

PIA ÄR DEN TUFFASTE tjejen i klass 3:5A  på Lidköpings högre allmänna läroverk. Hon är också ganska stor till växten och tidigt utvecklad. Pia  har redan ursnygga bröst. Alla tycker att hon är vacker. Det gör hon själv också.

   Tjejerna är nästan dubbelt så många som killarna i klassen. När höstterminen började var fyra eller fem av killarna genast igång och tafsade på tjejerna, allra helst förstås på dem som hade fått bröst. Just under sommaren hade det hänt mycket med tjejerna. Kanske med en del av killarna också, men det syntes inte lika tydligt. Ingen hade heller kommit i målbrottet.

   Nu är det rätt oroligt i klassen. Vår fröken, Ulla, har inte varit lärare så värst länge och har inte så lätt att hålla ordning på oss.

   Sen några veckor har det här tafsandet pågått nästan varenda rast. Eller kanske egentligen mest när det ringer ut eller in och alla trängs i dörröppningen. På skolgården håller sig tjejerna för sig själva och det gjorde de förut också.

   Vi har flera ämneslärare men Ulla är klassföreståndare, så därför har hon ett särskilt ansvar för oss. Hon försöker se sträng ut, men lyckas inte så bra med det. Så råkar hon dessutom själv vara jättesnygg i sin angora-jumper och har mycket läppstift på munnen. Det gör att en del av killarna inte tar henne på allvar.

   Roland, som vägrar att sitta någon annanstans än längst bak, skämtar om att man borde försöka klämma lite på fröken också, till exempel genom att se till att man kommer in på det trånga kartrummet tillsammans med henne.

   Roland försöker ta på tjejerna på alla möjliga sätt och ställen, men argast blir tjejerna när han tar tag och drar i deras BH-band baktill och sen släpper det. Det gör säkert lite ont också förutom att det är närgånget.   

   I dag hade Pia tröttnat och kommit på hur hon skulle svara. Det var just innan Ulla skulle komma in i klassrummet – och faktiskt väldigt fräckt. När Roland bakifrån la båda sina händer på Pias bröst, vände hon sig genast om. Först log hon mot honom så pass att han kanske trodde att hon gillade hans grepp. Men sen tog hon blixtsnabbt ett ordentligt tag i grenen utanpå hans byxor och klämde till.

   – Aj, är du inte klok, skrek han rakt ut.

   – Joo, det är just det jag är, svarade Pia. Och går du på mig någon mer gång, så gör jag om det, bara så du vet!

   Där stod hela klassen, både killar och tjejer, runtom dem som åskådare. Roland och Pia stod och stirrade ilsket på varandra när Ulla  kom in.

   – Vad står på här, frågade hon.

   – Nej, inget särskilt, ljög Roland. Det lät så fel, så det blev nästan roligt. Några började fnittra.

   Ulla såg strängare ut än jag någon gång sett henne.

   – Vad säger du Pia? Vad är det som pågår här egentligen?

   – Nej, ingenting, svarade hon. Det vill säga inte nu längre. Roland och jag var osams, men jag tror inte att vi är det längre.

   – OK, om du säger så. Men ni måste hjälpa till att få mer ordning på hela klassen, det behövs ju eller hur, vädjade hon.

   – Gå nu och sätt er allihopa. Pick up your text books, please.

*

Vårterminen har kommit en bra bit på väg och det är lite lugnare i klassen. Redan i höstas hade vår klassföreståndare flera gånger sett  hur Roland gått på tjejerna . Till slut hade hon och rektorn tillsammans varnat honom och hotat med att han kunde bli relegerad om han fortsatte med tafsandet.

   Nu är tjejerna inte bara med varandra på rasterna utan blandar sig med killarna och stämningen är så mycket bättre.

   Rektorns dotter Elsa går i vår klass. Hon är gullig och frågar om jag vill komma till ett FF nästa lördagskväll hemma hos henne.

   – Vad kul, svarar jag. Men vad är det för något – FF?

   – Så du vet inte vad FF är, men tror att det är kul ändå, svarar Elsa och skrattar, men inte retfullt.

   Jag rodnar ändå.

   – Men du har rätt. Det blir nog kul. Hoppas jag i alla fall. Vi blir inte hela klassen, men kanske halva kan komma. Och FF, det betyder föräldrafritt. Pappa ska till Göteborg i helgen och mamma är bortbjuden på middag hos några vänner. Men hon hjälper förstås till att ordna med festen.

   – Då tar jag rälsbussen som kommer fram vid halvsju-tiden. Sen måste jag ta sista rälsbussen hem till Forshem, den går kvart över tio.

   – Nej, det ska du inte. Alla får sova över, eller alla som vill i alla fall. Att gå vid tio-tiden är alldeles för tidigt. Ta med dig tandborste och pyamas bara. Vi har massor med madrasser och några luftmadrasser hemma hos oss.

   – OK, men om jag ska sova över, måste jag fråga mina föräldrar först.

   – Javisst, gör det. Räcker om du svarar mig i morgon. Hälsa din mamma och pappa att det inte är FF hela natten. Min mamma kommer hem vid 11-tiden så där.

   – Vad kul Anders, att du blir bjuden på fest hos Elsa. Klart du ska tacka ja, svarar mamma när jag frågar henne. Jag ska höra med pappa också, men jag tror inte att han säger nej.

*

Vi är i köket i den stora rektorsvillan. Elsas mamma har ställt fram en gryta med massor av varmkorv. Det finns hur mycket bröd som helst och gott om de vanliga läskedryckerna, Pommac, Champis och Loranga. Men i en särskild korg står också tio flaskor av den amerikanska nyheten Coca-Cola. Den har inte sålts i Sverige tills alldeles nyligen. Det har varit mycket snack om den nya drycken, men inte många har smakat den.

   – Coca-colan tar vi allra sist, säger Elsa. Ni vet väl att den har ett hemligt recept, så hemligt att bara några få personer i Amerika egentligen vet vad Coca-cola innehåller. Receptet förvaras i ett bankfack.

   – Det finns ingen alkohol i, det vet man, så det behöver ingen bry sig om. Man blir inte full, men man blir påverkad på något sätt, har folk sagt. Jag tjatade på mamma och till slut gick hon med på att vi skulle få köpa in tio flaskor. Det räcker så att alla får smaka.

   Vi är förstås nyfikna på den nya drycken. Men Elsa har bestämt att först måste alla äta upp sina korvar och bara dricka av de vanliga svenska läskedryckerna.

   Till slut häller hon upp precis lika mycket i femton glas från fem flaskor.

   – Vad bra, då kan ju alla som vill få ett glas till, säger Tomas.

   Vi står i en ring med var sitt glas i handen och det känns lite spännande.

   Jag tittar lite undrande på glaset. Coca-Cola är mörkt och mystiskt. Det luktar verkligen annorlunda.

   –  Skål då! säger Elsa. Glöm inte att berätta om ni blir påverkade på något vis.

   – Oj, det var inte särskilt gott, tänker jag efter första klunken. Jag säger ingenting, men ser mig omkring. Det verkar som om fler än jag tycker att det smakar rätt speciellt. Coca-cola är inte alls som Pommac eller sockerdricka.

   – Usch, det var äckligt, säger Sara, grimaserar och vänder sig om. Hon ställer ifrån sig glaset på ett bord intill.

   Rolf går genast dit.

   – Kan jag ta Saras glas då? frågar han. Jag vill bli så påverkad som möjligt.

   – Visst kan du det Rolf, om det är OK med Sara förstås. Men det är inte säkert att man blir påverkad alls, svarar Elsa. Även om en del tror det.

   – Jag vill testa i alla fall.

   Själv tar jag en andra klunk.

   – Hm, inte så dumt ändå, tänker jag den här gången. Smaken är i varje fall spännande.

   Hela kvällen har det hörts musik i bakgrunden från Elsas pappas bandspelare. Han är jazz-intresserad och har gjort en helt egen bandinspelning från många olika skivor.

   Det verkar inte som om Elsa har tänkt att vi ska dansa. Det blir jag tacksam för, eftersom jag inte vet riktigt hur man dansar.

   Nästan alla vill ha sitt andra glas med Coca-cola och stämningen stiger.

   – När man har vant sig är det ändå ganska gott, säger Gustav.    Alla känner efter. Visst är vi påverkade. På något märkligt sätt är vi ändå det. Undrar vad det där receptet egentligen innehåller?

*

 

 – Nu har vi väntat länge nog, säger Elsa. Dags för mörkt–och–tyst–leken. Pia och jag har fixat lite i förväg i vardagsrummet.

   Vi går efter Elsa in. Ute är det mörkt, men inte tillräckligt tycker hon. En gatlykta lyser dessutom ganska nära huset. Hon går fram till fönstren och drar för några tunga sammetsgardiner. Ett par bordslampor lyser fortfarande.

   – Säkert flera som inte har varit med om den här leken förut, men så här går den till, säger Elsa.

   – Vi är femton, åtta tjejer och sju killar. Vi har gjort i ordning  åtta ställen eller stationer eller vad vi ska kalla det. Två av dem är i sofforna, en i den superbreda fåtöljen därborta och fem på madrasserna som ni ser lite varstans på golvet.

   – Pia och jag har tagit undan vaser, små bord och andra lösa föremål, som vi skulle kunna välta omkull av misstag. För killarna ska röra sig när det är mörkt i rummet. Det är ganska stort, men ni får försöka minnas hur det ser ut, innan jag släcker lyset.

   – Nu får Pia förklara fortsättningen, säger Elsa och sätter sig.

   – Jo, så här gör vi, börjar Pia. Alla killarna får gå ut ur rummet och stänga dörren. Där ute i matsalen är starka lampor på. Här inne slår sig tjejerna ner på var sitt ställe. Sen släcker jag lamporna, så det blir helmörkt. Därefter ropar Elsa eller jag: första killen in.

   – Så när den första killen kommer in, ska han söka sig fram till en av tjejerna. Eftersom han kommer från ett väldigt ljust rum, ser han nästan inget i mörkret. Han vet inte var han hamnar. Det är det som är poängen. Han kan försöka gissa genom att känna på hennes kläder, eller på hennes hår, hennes ansikte eller hennes lukt eller vad som helst. Men att prata eller ens viska är inte tillåtet.  

   – Ni har kanske tänkt på att vi får det mesta av våra intryck från synsinnet. Här får man mera lita till de andra sinnena, till och med det sjätte, haha!

   – Får man smaka på er tjejer också då? frågar Bertil, som så ofta försöker vara rolig.

   – Ja du får väl försöka, så får du se om tjejen tillåter det, svarar Pia.

   Jag fattar inte riktigt vad hon menar med sjätte sinnet, men det får jag fråga om senare.

   – Sen ropar vi in den ena killen efter den andre, tills alla sju är med. Nu berättar Elsa om fortsättningen.

   – Jo, säger Elsa. Sen börjar växlingsdelen av leken. E n tjej har blivit utan kille. Det är orättvist. Säg att hon heter Maria. Då kan hon ropa: "jag har ingen vän, jag vill att Fridas vän kommer hit".

   – Det finns ju ingen Frida här, invänder Mats.

   – Nej och ingen Maria heller. Det var bara ett exempel. Men alla tjejerna här vet vilka andra tjejer som är med. Så tjejen utan kille får välja en av sina kompisar. Det vill säga, hon väljer egentligen den kompisens kille, men vitsen är att hon inte vet vem som kommer över.

   – OK, vad finurligt, säger Mats. Men vi killar får inte välja då?

   –Nej, men ni får fördelen att vara som arbetsbina, flytta från blomma till blomma, säger Pia.

   –Det låter jobbigt att vara arbetsbi, säger Bertil och försöker låta klagande.

            –Ja, det kan det nog vara. Det gäller ju att ligga i, om man säger så.

   Pia är snabbare i huvudet än de flesta och har alltid ett kvickt svar.

   Elsa tar ordet igen.

   – Om vi går till vårt exempel igen, så har Frida nu förlorat sin vän. Då är det hennes tur att ropa "Min vän var bra, men jag tror att Saras är bättre". Och så får Saras kille gå över till Frida.

   – Nu tog jag som exempel  Sara, ett namn på en tjej som är här alltså, så att ni killar också förstår, lägger hon till lite spydigt.

   – Bara en sista regel till, säger Elsa. Ingen tjej får förstås ropa tillbaka den kille som just har gått iväg. Sara får inte säga att hon direkt vill ha Fridas kille åter. Sara kände säkert igen Fridas röst. Jag tror vi bestämmer att man får inte ens gå två steg tillbaka. Då blir det för lätt. Meningen är att så många som möjligt av killarna ska vandra runt till alla.

   – Här blir det en utmaning för tjejerna, lägger Pia till. Om jag som tjej särskilt gillar en av killarna och vill försöka få honom tillbaka måste jag försöka hålla reda på var han har hamnat. Det är inte så lätt i mörkret. Ni tjejer kommer att märka att ni blir störda i koncentrationen så att säga mest hela tiden.

   – Det var rätt mycket regler att ta in, säger Gustav. När är leken slut förresten?

   – Oj Gustav, det låter som du inte vill vara med ens. Spelet är slut när vi har tröttnat, svarar Pia. Men nu tycker jag vi kör igång. Själva leken är alltid roligare än reglerna.

            Jag kollar snabbt runt på tjejerna hur deras kläder ser ut och försöker komma ihåg.

Alla killarna blir tillsagda att gå ut i matsalen. De extra lamporna ger ett starkt sken. Från det stängda vardagsrummet hörs en del fnissande och stoj. Tjejerna slåss nog om de bästa platserna vilka det nu kan vara. Vi väntar.

   – Första killen in, hörs det korta ropet. Svårt att höra om det är Elsas eller Pias röst.

   – Du får gå först in, säger Tomas till mig

   – Nej, varfördå?

   – In nu bara, säger han och knuffar mig mot dörren.

   Det spelar väl ingen roll tänker jag. Då får man vara med i leken längre.

   Jag går i strumplästen och slår stortån i något efter bara en meter eller så. Jag kan inte låta bli ett kvävt "Aj" och genast kommer det ett fniss alldeles intill.

   – Vad kan det vara som stod där? tänker jag. Tur att jag smög så långsamt. Det gjorde inte särskilt ont. Lika bra att gå mot fnisset.

   På golvet stöter jag mot en madrasskant. Tar med händerna på madrassen, sätter mig på huk och söker vidare. Tjejen lyckas inte vara helt tyst, jag hör tydligt hur hon andas genom munnen. Sveper med handen rakt framför mig och hamnar på något mjukt och varmt. Känner att mitt hjärta slår.

   Jag flyttar handen en liten, liten bit. Där var det inte lika mjukt, det måste vara hennes armbåge. Går förbi upp på överarmen. Då känner jag att hennes hjärta bankar lika mycket som mitt.

   Men vem är det? Jag går tredje året med samma klasskamrater och här är inte ens hälften av tjejerna i klassen med. Försöker komma ihåg deras kläder. Borde kunna gissa, men kan inte.

   Måste känna vad hon har på sig. Går med min hand från armbågen över till midjan. Landar på en jumper, men det har väl nästan alla tjejerna på sig. Ingen ledtråd. Jag drar in hennes doft. Säger mig inte heller något. Det är väl shampo eller något sådant.

   Jag sitter fortfarande på huk, medan jag försöker förstå vem jag har intill mig på madrassen. Nu har både andra och tredje killen kommit in. De har också stött ihop med möbler. Så där helt tyst har det inte varit. Man har hört fnissanden mest hela tiden.

   Jag tänkte först att leken gick ut på att killarna skulle förstå vilka tjejerna var. Men nu begriper jag att det gäller åt andra hållet lika mycket. Tjejen intill mig börjar ta på mitt huvud. Hon drar ett finger över min näsa och mina läppar.

   Jag svarar med att känna på hennes hår. Åh, det skulle jag  gjort tidigare! Det är ju Elsa! Ingen annan i klassen har den där shingelfrisyren. Nästan alla tjejerna vill ha så långt hår som möjligt.

   Jag skrattar till men väldigt tyst över att jag nu förstått vem hon är. Elsa instämmer med ett litet gurgel. Hon har också begripit vem jag är.

    Vi lyssnar tyst tillsammans när tre killar till kommer in och fumlar, stöter ihop med grejer, försöker leta sig fram till en ledig tjej, men blir avvisade. Det hörs att inte minst killarna bestämt föser bort de andra killar som försöker ta sig fram till en upptagen tjej.

    Elsa tar min hand samtidigt som hon lägger sig ner på madrassen och drar med mig ner. Vi ligger på rygg båda två. Jag försöker se något i taket.

   Den sista killen kommer in. Roligt att höra hur svårt han har att hitta någon av de två tjejerna som är kvar. Till slut hörs en tjejröst väsa mycket högre än någon tidigare:

   – Men kom igen då! Här är det ledigt.

   Tänker på att själva gissningen var kul, att använda just andra sinnen än synen. För en sekund kan jag inte låta bli att tänka på hur jobbigt det måsta vara att vara blind.

   Men vad ska jag göra nu? Jag vet inte. Jag känner mig blyg – vad dumt.

   –Min vän var bra, men Elsas är nog bättre, hörs det plötsligt i rummet.

   Oj, det är mig rösten handlar om. Jag är just nu Elsas vän.

   –Hej då, viskar Elsa i mitt öra, så tyst att nog ingen annan i rummet kan höra.

   Av någon anledning ligger jag kvar på madrassen utan att röra mig i flera sekunder.

   Då viskar Elsa bra mycket högre.

   – Iväg med dig nu, annars fungerar inte leken.

   – Scch, är det någon som väser. Inget prat var det ju.

    – Då ska du inte prata heller, viskar Elsa tillbaka.

   – Sssch allihop, kommer det, fast inte argt, från ett annat hörn.

   Jag reser mig och smyger försiktigt mot tjejen som sa att Elsas vän var bättre. 

   Det är lite svårt att hitta och jag är inte säker på varifrån rösten kom.

   – Här, det är här! Viskningen är så svag att den nästan inte hörs. 

    Hos vem hamnar jag nu? Jag förstår att det är en ny madrass på golvet. Fortfarande beckmörkt, så man ser absolut ingenting. Då känner jag ett litet vind-drag intill mig. Det måste vara tjejen som sveper med handen fram och tillbaka. Jag sträcker fram min hand och våra fingrar stöter lätt ihop i luften.

   Vi stannar upp, känner på varandras händer. Hennes hand är supermjuk. Jag har aldrig känt något liknande. Hon flätar sina fingrar i mina en kort stund och sen övergår fingerleken till ett handslag.

   Jag har böjt mig fram. Nu drar hon bestämt ner mig på sin madrass och den här gången behöver jag inte gissa: det här är  Pia, absolut. Vad märkligt att jag råkar hamna först hos de två som har ordnat med hela den här kvällen.

   Mötet med Elsa var som mest spännande innan jag visste vem det var. Med Pia är det annorlunda. Fast hon luktar precis som Elsa, vad märkligt! Har de samma shampo eller puder eller vad är det?

   Jag hinner inte tänka mer på det. Pia drar mig till sig – tätt intill. Jag har aldrig kramat en tjej med riktiga bröst förut. De är varma, jättevarma! Det visste jag inte, att bröst var så varma.

   Hon letar med sina händer uppför mina axlar och vidare och håller fast mitt huvud med båda händerna. Så känner jag hur hon närmar sig med sitt eget huvud och lägger sin mun mot min.

   Jag fattar inte riktigt vad jag ska göra. Då tar hon med handen och försöker sära på mina läppar.  Jag putar lite med munnen, men håller den stängd. Då flyttar hon sig lite och viskar tätt i mitt ena öra: Men öppna munnen då Anders! Vet du inte vad en kyss är?

   Hon har alltså koll på att det är jag. Vet inte hur hon har listat ut det. Vi killar är nog ganska lika varandra, tänker jag. Kanske har hon bättre mörkerseende än jag.

   Jag känner mig dum igen. Nej, klart att jag inte vet vad en kyss är. Jag har bara pussat tjejer förut och det är något annat förstår jag nu.

   – Min vän var bra, men jag tror att Kristinas är bättre, hörs det i rummet. Pia och jag stannar upp och lyssnar. Vad skönt det gällde inte mig den här gången.

   Inser samtidigt att den här leken är lite knepig. Tänk om den killen som nu är hos Kristina, inte har förstått vilken tjej han är hos. Då går han inte vidare. Då är det Kristina, som måste köra iväg honom.

   Hinner inte tänka mer. Jag känner Pias läppar mot min mun igen. Kommer ihåg nu att hennes mun är ovanligt vacker.

   Jag öppnar munnen som hon har sagt till mig att göra. Hennes hand var så mjuk nyss. Nu känner jag att hennes läppar också är mjuka. Hela hon är underbart mjuk.

Det blir blött mellan våra munnar. Jag gillar det. Det rusar i kroppen. Jag har blivit väldigt varm.  Min pick har hårdnat. Det vill jag inte att Pia ska upptäcka. Så jag kramar henne inte hårt därnere.

   Då kommer nästa överraskning. Hon stoppar in sin tunga i min mun. Far med tungspetsen över mina tänder. Vad konstigt! Nu är jag inte riktigt med. Det känns nästan lite äckligt. Picken går och gömmer sig lite, känner jag. Men Pia vill mera.

   – Ta på mina bröst, viskar hon tätt i örat. Lägg händerna på dem, jag tycker om dig.

   Det far genom mig att just Pia – hon som blev så fruktansvärt arg på Roland för att han tog henne på brösten – att hon nu ber mig göra just det.

   Pia verkar ha läst mina tankar.

   – Förstår du, det är underbart om någon man verkligen gillar gör det, viskar hon. Då är det helt annorlunda.

   –Scch, kommer det från en soffa i närheten.

   Vi ligger så nära varandra att jag måste flytta mig bakåt för att kunna göra det hon ber mig om. Tyst lägger jag min högra hand under hennes vänstra bröst och låter den bara stanna där.

   Det rusar i min kropp igen. Synd bara att jag inte kan se Pia nu. Jag skulle vilja titta på henne och kolla hur hon ser ut. Nu hör jag bara att hon andas lite häftigare.

   – Min vän var bra, men Barbros var bättre.

   Vi behöver inte bry oss den här gången heller.

   Pia lägger munnen intill mitt öra igen.

    – Kan du gå innanför jumpern?

   Jag nickar, men inser att hon inte ser mig. Så jag ger bara ett litet hrm-ljud ifrån mig.  Jag letar mig in under jumpern och upp till behån. Trevar med handen, men behån sitter åt ganska hårt, så jag kommer inte förbi.

   – Vänta, viskar hon och fixar själv på något sätt. Jag ser inte hur hon gör, men har min hand kvar på hennes mage. Hon lyckas dra behån uppåt, inne i jumpern. Jag sträcker samtidigt upp handen lite och hennes vänstra bröst faller ner som en frukt i min handflata.

   Jag andas in tungt och ligger orörlig. Vill stanna tiden, det är ett ljuvligt ögonblick. Och så den där värmen!

   Pia ger ifrån sig en liten suck.

   Jag rör sakta på handen och känner runt lite med fingrarna. Bröstvårtan är också varm och lite hårdare. Märker också att hennes hjärta dunkar minst lika mycket som mitt.

   Ååh, vad jag skulle vilja se henne också.

   Hon viskar ingenting den här gången, men plötsligt märker jag att hon börjar föra sin högra hand som hon håller om min rygg neråt, förbi höften och tar tag om min bak. Jag sväljer och börjar undra vart hon är på väg.

   Då bryts förtrollningen.

   Jag väcks upp av att någon ropar igen.

   – Min vän var bra, men jag tror att Pias är bättre.

   Vi ligger kvar en stund utan att röra oss.

   Så andas Pia ut i en större suck än förra gången. Hon lägger sin mun intill mitt öra:

   – Jag visste att det skulle bli för kort. Jag tycker om dig Anders.

   – Jag tycker om dig Pia, svarar jag i hennes öra, ger henne en puss på kinden och en liten kram till.

   Hon släpper taget och sätter sig upp på madrassen.

   – Jo, jag sa att min vän var bra, men jag tror att Pias är bättre, hörs det igen.

   Jag reser mig. Märker att gardinen mot gatan hamnat lite på sned, så därifrån kommer det in lite ljus. Gör det lättare att nu ta sig fram.

   Bra att nästa tjej ropade på nytt. Går åt hennes håll. Just när jag kommer fram till en soffa i andra änden av rummet, hör jag Pias röst:

   – Min vän var bra, men Kerstins är bättre.

   Jag undrar om killen som just varit hos Kerstin – vem det nu är av de sex andra – ska få möta Pia på samma sätt som jag just gjort. Det gillar jag inte. Så kan hon väl inte göra? I så fall är den här leken egentligen inte så kul.

*

 

Rälsbussen från Lidköping tillbaka till Forshem går på söndagen vid lunchtid. Bara föraren och jag är de enda på hela rälsbussen.

   Sitter och tittar ut genom fönstret på vänster sida. Noterar stations-skyltarna: Filsbäck, Källby, Blomberg. Men i tankarna är jag tillbaka i rektorsvillan.

   Det är första året jag har en almanacka. Köpte den när jag trodde att jag skulle skriva upp var olika lektioner i skolan skulle äga rum, sen vi inte längre i 3:5 hade ett eget klassrum utan bara olika "ämnesrum". Men det behövdes inte. Nu tar jag fram kalendern. Här finns inte många anteckningar fast många månader av året redan har gått.

   Vilken överraskning kvällen blev. Jag tyckte i förväg att det var kul att få gå på en fest för halva klassen, men det här! Jag var helt oförberedd.

    Särskilt Pia måste ha tyckt att jag var en verklig småunge. Är jag väl också jämfört med henne. Men jag är superglad över det hon gjorde. Det kommer jag aldrig att glömma.

   Men jag kanske kommer att glömma vilken dag det var. Måste skriva upp det. Men hur? Jag kan inte skriva öppet att jag för första gången i mitt liv kysste tjejer – inte bara Pia utan också Kerstin och Barbro. Igen, vad egendomligt att alla tjejerna luktade precis likadant? Måste fråga på något sätt vad det var?

   Men hur ska jag göra? Skriver jag deras namn i almanackan och någon får tag på den, kan vem som helst läsa namnen. Det går inte. Om jag skriver P, K och B kan nog någon klasskamrat, till exempel Bertil, som är rätt så smart och samtidigt lite retfull, lista ut vad det betyder.

   Rälsbussen passerar små orter med den ena tjusiga herrgården efter den andra här på Kinnekulles "gräddhylla" som man säger: Trolmen, Råbäck, Hellekis.

   Kommer på att det var där på Hellekis säteri, som jag blev så där stormförtjust i lilla Marie. Jag var väl åtta år. Vi hann bara titta på varandra över bordet egentligen, det enda vi sa var att vi gillade varandra, eller sa jag ens det? Jag kanske bara tänkte säga det. I alla fall vet jag säkert att hon sa att hon gillade mig.

   Nu vet jag: om jag inte skriver första bokstaven i tjejernas förnamn utan i efternamnen i stället, så kan ingen lista ut vilka det var. Det blir bra.

   Jag skriver i kalendern på lördagen den 21 april 1956 och med stora mellanrum mellan bokstäverna   H   F   O . Det skakar lite i rälsbussen när jag plitar ner dem, så det blir lite ojämnt, men det gör inget. De tre bokstäverna är min kod, som ingen kommer att knäcka. Fast den är så enkel egentligen.

Vi äter ofta söndagsmiddag klockan fyra på eftermiddagen; en lite udda tid, men det beror på att pappa ofta predikar en andra gång på söndagen klockan sex. På förmiddagen är det alltid en högmässa i någon av de tre kyrkorna Forshem, Fullösa eller Kinne-Vedum.

   – Hur var det nu på klassfesten i går Anders? frågar mamma när vi satt oss till bords. Hade ni kul? Vad fick ni för mat?

   – Jovisst, det var kul. Vi fick varm korv och läsk, ja till och med coca-cola.

   – Jaha, inget annat?

   – Nej, men det var mycket korv.

   – Vad gjorde ni mera då. Hade ni musik? Dansade ni?

   – Nej ,det gjorde vi inte. Alltså visst fanns det musik, jazz-låtar som Elsas pappa hade på band, men vi dansade inte.

   – Vad synd. Hade inte du velat dansa med någon av tjejerna? Är du inte lite förtjust i en av dina klasskamrater? Pratade ni bara? Var det en middag med korv och inget mer?

   Då bryter pappa oväntat in.

   – Men stopp lite Karin. Vad många frågor. Det där låter nästan som ett förhör.

   – Oj Anders, förlåt om det lät så. Det var inte meningen.

   – Det är OK. Jag har inte så mycket att berätta bara, ljuger jag. Jag tittar ner i trallriken. Ser nog nervös ut. Egentligen skulle jag vilja ställa mig upp och bara ropa så högt jag kunde:

   – Jag kysste tre tjejer och det var jättehärligt! Det bästa jag varit med om!

   Men det gör jag inte. Egendomligt att en del starka känslor måste man hålla för sig själv. Jag skulle aldrig ha kunnat förklara varför jag gillade det så. Det hade bara blivit fel.

Latona på sociala medier 

  • Facebook Social Icon
  • Twitter Social Icon
  • YouTube Social  Icon

© 2018 Latona Ord & Ton byggd av Olof Dahlberg med Wix.com