Nytt smakprov | latona

D A N F Ö R E J U L A F T O N

Snön har äntligen kommit de senaste två dagarna. I morgon är det julafton. Pappa och mamma har jobbat tillsammans i mer än en timma i garaget med snökedjorna till Morrisen. När jag gläntar på dörren och kikar in, ser jag pappa stå där och liksom väga en kedja i handen. Han ser trött ut och verkar irriterad. Jag stänger igen utan att varken han eller mamma hinner se mig.

Varför blir pappa så där trött? Ja, det vet jag ju. Det handlar om hans hjärta. Det handlar alltid om hans hjärta. Han blir trött för att hjärtat fungerar så dåligt.

Nu när hela Forshem är fyllt av snö, är det svårare att ta sig fram både till fots och om man kommer i bil. Samtidigt vackert förstås, men den här tiden på året saknar jag min sten. Man ser var stenen är, även om det ligger någon decimeter snö ovanpå den.

Av hur snön lagt sig kring stenen kan man se varifrån det har blåst. Från ett håll är det som en jämn backe upp på stenen och på andra sidan är det knappast någon snö alls.

Jag skulle behöva sitta på stenen, men det går inte. Även utan snö är det för kallt. Jag går upp på Hasses och mitt rum i stället. Sätter mig på fönsterbrädan och tittar ut. Rutan är lite immig och har några iskristaller, men jag ser ändå bort till arrendatorns stall och lagården där vi hämtar mjölk. Lagårdsbacken ligger tyst och stilla. Här i fönstret kan jag fundera – det är verkligen inte som på stenen, men ett lugnt ställe i alla fall.

Jag blir så trött på att höra om hur trött pappa är. Då känner jag mig samtidigt elak. Så undrar jag över att man säger att man blir t r ö t t på något. Det är egentligen något helt annat. Pappa blir trött av att gå uppför en trappa. Jag blir trött om jag springer ikapp med mina bröder. Sen tar det längre tid för pappa att vila bort sin trötthet eftersom hjärtat är så dåligt, än det tar för mig, som har ett friskt hjärta.

Det slår i ytterdörren. Jag spetsar öronen. Någon sparkar snön av sina skor.

– A-a-nders, nu är vi klara. Kom och hjälp mig.

Jag som trodde att pappa skulle vara så där genomtrött av att lägga på snökedjorna, ”som en trasa” brukar han säga. I stället låter han glad.

– Var är du nånstans? Kom och hjälp mig, ropar han igen.

– Jag ko-m-m-mer, skriker jag tillbaka.

– Det blir bara du och jag som åker. Hasse ska hjälpa mamma med grynkorven. Han minns från i fjol att det var så roligt att stoppa korven. Var Ulf är vet jag inte. Han har inte synts till på ett par timmar. Nog ute i byn nånstans, skulle jag tro.

Ute i garaget bakom bilen står hela tvättkorgen full med julklappar, stora och små paket huller om buller.

– Va, säger jag förvånat. Ska vi fara iväg med julklapparna? – Ja, var inte orolig, i morgon är det julafton och ni bröder kommer inte att bli utan julklappar, det lovar jag. Men hjälp mig nu att ställa in korgen i bagageutrymmet.

Pappa öppnar bagageluckan, där ett reservhjul tar nästan halva utrymmet. Vi ser direkt att tvättkorgen får bara inte plats.

– Vad dumt, vi borde ha insett att den här korgen är för stor, säger han.

Jag blir förvånad över att han inte verkar det minsta irriterad.

– Ja, då får du hjälpa mig med att lägga in paketen i baksätet i stället. Rent av tur att ingen ska sitta där.

Bilen har bara två dörrar, så vi måste fälla fram ryggstöden för att nå baksätet. Snart är inte bara soffan utan också golvet fullt med paket.

Pappa svänger ut från prästgården och tar av mot Österäng. Jag har fått dubbla kuddar från en gammal soffa att sitta på och kan se mycket mer ut från bilen här än i baksätet. Det är första gången jag får åka i framsätet.

– Nu ska vi leka jultomtar, säger pappa glatt. Du fick väl med dig en röd liten luva? Nej, jag skojar bara, lägger han genast till och ser allvarlig ut.

– Du förstår Anders, tyvärr är det så att många barn får inte några julklappar. Förstås inte i fattiga afrikanska länder som Kongo eller Tanganyika. Men inte ens i Sverige har alla råd att köpa presenter till jul. Vi ska åka runt på korta besök till några sådana familjer. De har många, många barn och de här familjerna bor inte i byn utan i torp och andra små hus lite varstans.

– Men varför är de fattiga?

– Ja, inte så lätt att veta, svarar pappa. Men människor är olika och människor har det framför allt olika. De som är fattiga har kanske inte fått gå så länge i skolan, så då har de inte lärt sig så mycket och då har de svårt att få jobb, som de tjänar pengar på.

Strax efter Österäng svänger vi in på en mindre väg och efter en kort stund tar vi av på en ännu mindre. Det snöar, men inte så mycket längre. Vindrutetorkaren hinner med ganska bra. Ändå måste pappa då och då ta bort imma från framrutan. Som tur är, har till och med den minsta vägen just blivit plogad. Nästan överallt finns snöpinnar längs med vägkanterna. Annars skulle man lätt kunna köra i diket, tror jag.

– Här ska det vara, säger pappa. Men jag är inte helt säker. Huset ser så litet ut. Fast är det rätt, så bor det en familj med 13 barn här inne. Mamman har visst inte ens fyllt 40. Obegripligt att hon orkat med.

Pappa slår av motorn. Det går att tända en liten lampa i taket på Morrisen, en lampa som jag inte ens hade sett förut att den fanns. Pappa sträcker sig bakåt och tar fram en jutesäck, som jag inte heller hade sett. Nu tar han det ena lilla paketet efter det andra och lägger ner i säcken.

– Så där, det ska väl räcka. Tror det blev tretton. Och så två mindre. Nu ska vi knacka på.

En lampa lyser i det som nog är köket och bara ett svagt ljus kommer ifrån ett fönster på andra sidan ytterdörren. Rök stiger upp från skorstenen.

Våra pjäxor knarrar när vi går över den skottade gårdsplanen. Det ryker från våra munnar.

Vi går de tre stegen uppför en liten trappa och pappa knackar lätt på dörren. Inget hörs inifrån huset. Vi väntar.

– Vi har inte sagt i förväg att vi ska komma, så det kanske dröjer lite, viskar pappa.

Vi väntar lite till, men sen tar han hela knytnäven och dunkar, men fortfarande ganska lätt, tre gånger på dörren.

Jag råkar titta mot fönstret, där det svaga ljuset finns. Mina ögon har vant sig vid mörkret och jag blir förvånad över vad jag ser. Innanför rutan trängs en hel skock med barn tätt ihop och stirrar ut mot oss med stora ögon. De är inte bara allvarliga – de ser förskräckta ut!

– Pappa, viskar jag tillbaka, det är en massa barn där i fönstret.

– Ja, jag tänkte väl det, säger han lite högre nu. Men vi måste nog presentera oss.

– Hallå i stugan! Förlåt att vi stör. Gunnar Ahlberg här, kyrkoherden! Lille Anders är också med. Vi ville önska god jul!

Inifrån huset hörs att någon drar undan en stol. Det slamrar om en hink. Sen blir det tyst.

Vi väntar och tittar på varandra.

– Vi vill gärna komma in, men bara en kort stund, ropar pappa med ett tonfall som både är vänligt men bestämt på samma gång.

Ett nytt skrapljud och försiktigt skjuts dörren upp en liten bit bara. I dörrspringan står en man och tittar misstänksamt på oss.

– Vi har några små julklappar med oss och ville komma in och lämna över dem, säger pappa.

– Jo, det kan väl gå bra, säger mannen med en skrovlig röst, som om han inte hade pratat på hela dagen. Inte varje dag man får prästbesök, lägger han till och skjuter upp dörren.

– Vänta lite bara, hindrar han sig.

– Stina, kyrkoherden är här på besök, ropar han in mot huset. Han har en liten grabb med sig också.

– Ja men Sture, släpp in dem då, svarar en kvinna. Låt dem inte stå där och frysa.

Mannen sträcker fram handen mot pappa.

– Sture.

Han säger bara förnamnet, inget mer. Mot mig nickar han bara, innan han går före genom den lilla farstun och ut till rummet, där det lyste så svagt. Han tänder en taklampa, med en grön-vit-rutig skärm och nu kan man se att det står sängar i nästan hela rummet. Här finns också ett rätt stort bord och många stolar. Det ser trångt ut.

Barnen sitter på ett par av sängarna som står nära fönstret och tittar undrande på oss. Alla är tysta.

Jag ser att de inte ens har någon julgran.

– Sitt ner för all del kyrkoherden. När ni nu har tagit er ända hit.

– Stina, kan du komma, ropar han ut till köket. Har vi något att bjuda på?

– Nej, nej, det behövs inte bryter pappa av. Eller det hinner vi inte, lägger han till. Vi ska i väg till flera familjer, så vi kan inte stanna.

– Ja, se kaffe var det länge sen vi drack, säger mamman, som helt tyst nu ställt sig i dörröppningen.

Intill henne står tre barn, som alla är mindre än jag. Hon är tjock om magen, så hon ska nog snart få ett barn igen. Vad var det nu pappa sa nyss, 13 barn, oj då blir de 16 personer i familjen, 16!

– Vi har tappat bort våra ransoneringskort, så vi kan inget kaffe köpa, säger Stina.

– Ett glas vatten skulle vara gott, säger pappa.

– Ja det har vi i alla fall. Vill pojken också ha vatten?

– Nej det behövs inte, svarar jag.

– Som sagt vi kan inte stanna alls, så jag ska fatta mig kort och förklara varför vi är här, säger pappa. Julen är ju en glädjens högtid med evangeliets budskap att Jesus blivit född. Vi vill påminna om det. Därför beslöt kyrkorådet i Forshem för ett par veckor sen att medlemmarna i rådet skulle söka upp några familjer som kunde behöva lite extra stöd och uppmuntran till julen. Och då kom er familj med på en sådan lista. Anders, kan du ta upp några paket ur säcken?

– Så kyrkoherden har tagit jobb som jultomte då, flikar Sture in med ett snett leende.

– Nja, se mig inte som en jultomte i prästkläder utan mer som en kyrkans utsände, svarar pappa. Hur många barn har Sture och Stina här? Jag hoppas att vi har en

julklapp för varje barn.

– Ja, se det blir barn hela tiden, så Stina har faktiskt fött 15. Men två har dött, så nu har vi 13.

– Anders, det är nog lika bra att du välter upp och ner på säcken, så får vi se hur många paket där finns, säger pappa.

Jag tar tag i botten på den lilla säcken och ut på golvet ramlar 15 paket.

Vilken tur, pappa hade räknat rätt. Paketen kommer att räcka precis.

Samtidigt som pappa tar hand om de två små paketen ber han mig att lägga upp de 13 andra på sängen som står närmast.

– Käre Sture, säger pappa lite överdrivet vänligt, som jag sa hinner vi inte stanna. Paketen får ni packa upp senare. De i sängen är till barnen och här är två paket till Stina och dig.

– Då tror jag att frun och jag delar på ett av dem nu och sparar det andra till den nya ungen, som snart är här, säger Sture lite finurligt.

– Ni gör som ni finner bäst, svarar pappa. Men jag tror att de små paketen passar bäst för vuxna personer. Nu måste vi gå. God jul på er och vi ses kanske i kyrkan härnäst.

– God jul kyrkoherden! Hälsa och tacka hela kyrkorådet, svarar Sture.

Stina, som försvunnit ut i köket med några av sina barn, kommer tillbaka i dörröppningen. Hon både niger och bugar sig lite, medan hon mumlar: God jul, tack så mycket båda två!

Jag tar den tomma säcken i handen. Det knarrar under våra fötter när vi går bort mot bilen.

Läderstolarna i Morrisen har redan blivit kalla, men motorn startar direkt.

– Att de inte ens hade julgran, suckar jag. De hade en hel granskog intill sig, de kunde väl ha tagit in en bara.

– Eller också tyckte de att det inte behövdes med så mycket granar runtomkring.

– Har inte Sture något jobb att gå till?

– Nej, jag tror inte det, i alla fall inte hela tiden. Men jag vet att han jobbar lite här och där, när det behövs. Men han får nog inte så mycket betalt. Det är därför de inte kan köpa några julklappar. Vad säger du Anders, kändes det bra att leka tomte så där?

– Både och. Jag hoppas att de blir glada när de öppnar paketen. Men de verkade så rädda och hade nog inte så roligt.

– Jo, men det har de nog då och då. Fast det blir säkert rätt stökigt med så många barn i ett så litet hus. Jag blev lättad över att se att det fanns ett litet rum till förutom kammaren, som vi kom till.

– Nu ska vi köra nära nog en mil till nästa hus, fortsätter pappa. Det tar en stund och är redan sent, så vill du kan du sova en stund.

Jag tittar ut på snövallarna vid sidan av vägen och ser hur snabbt vi passerar pinnarna. Tänker att jag har haft dubbelt tur. Först att bli född i Sverige och inte i något fattigt afrikanskt land och sen att pappa och mamma har råd med både en bil och julklappar till hela vår familj.